I en upphandling hade krav ställts på att anbudsgivarna skulle bifoga serviceintyg för sju olika fabrikat. Dessa dokument utfärdas av respektive fabrikats tillverkare efter att leverantören genomfört en utbildning. Kommunen hade dock inte närmare beskrivit varför kravet var nödvändigt för att visa att leverantören hade den utbildning och erfarenhet som krävdes. Kravet ansågs inte vara proportionerligt då dess syfte kunde uppnås genom andra mindre konkurrensbegränsande alternativ. Domen blev därför att upphandlingen skulle därför göras om.
Kungsbacka kommun genomförde en upphandling av ramavtal avseende Service på storköksutrustning. En annan leverantör än Svensk Storköksservice AB tilldelades kontraktet.
Svensk Storköks service AB ansökte om överprövning och anförde bland annat följande: ”Av upphandlingsunderlaget framgår att kommunen avser att tillgodose sitt behov av reparation och service gällande ett antal specificerade fabrikat. Listan av fabrikat i upphandlingsdokumentet redogör inte för alla fabrikat som finns hos kommunen. Dock ställs krav på att anbudslämnaren redogör för sin kompetens- och resursbas genom att inge ett s.k. serviceintyg för i upphandlingen aktuella fabrikat. Listan av fabrikat för vilka serviceintyg ska lämnas anger endast sju olika fabrikat mot angivna tio i listan över vilka fabrikat som upphandlingen omfattar. Det får alltså ses som oklart varför och i vilken omfattning och för hur många fabrikat serviceintyg ska ges in. Kravet kan inte heller anses rimligt utifrån en proportionalitetsprövning. För att säkerställa anbudslämnarens kompetens- och resursbas torde kraven om ekonomisk stabilitet och om referensuppdrag vara tillräckliga. Att därutöver ställa krav på serviceintyg är således varken en nödvändig eller rimlig åtgärd för att uppnå eftersökt information utan är alltför långtgående. Än mindre för det fall kommunen själv inte innehar dessa intyg. Av förarbetena till LOU framgår att leverantören kan antas kunna visa om leverantören uppfyller sådana krav genom referenser från tidigare uppdrag. Krav på så kallade serviceintyg får därför anses för långtgående och inte stå i överensstämmelse med kravet på proportionalitet”.
Kommunen anförde bland annat följande:
”Serviceintyg är ett vedertaget begrepp inom branschen och innebär att serviceteknikern i fråga innehar särskild kompetens – dokumenterad utbildning och erfarenhet – inom ett visst fabrikat. Utbildningarna som serviceintygen omfattar är öppna för samtliga utan begränsning. Kravet på serviceintyg har således varit nödvändigt för att kommunen ska kunna uppnå syftet med upphandlingen. Kravet är därmed även proportionerligt”.
Förvaltningsrätten i Göteborg avslog ansökan.
Svensk Storköksservice AB överklagade domen om och anförde då följande:
”Så kallade serviceintyg, som förvisso är ett av flera begrepp som används i branschen, är inte det enda sättet att visa på dokumenterad särskild kompetens, dokumenterad utbildning och erfarenhet inom ett visst fabrikat. Serviceintyg påvisar normalt endast en genomförd utbildning hos fabrikanten och inget om erfarenhet. Exempelvis kan en nyanställd tekniker skickas på utbildning under sin första vecka och därvid inneha serviceintyg vecka två, men absolut ingen erfarenhet. Serviceintyg är därtill inte en standard som är reglerad och det är inte heller den enda formen av dokumentation som används för att kunna styrka kompetens. Normalt sett styrks anbudslämnarens kompetens endast av referenser, vilka ibland kombineras med krav på referenser från tidigare utförda arbeten på vissa fabrikat. Kravet på serviceintyg har således inte varit nödvändigt för att kommunen ska kunna uppnå syftet med upphandlingen. Kommunen kan med enkla medel acceptera likvärdiga intyg och andra likvärdiga systern för att konstatera att leverantören har erforderlig kompetens gällande aktuella fabrikat”.
Kammarrätten i Göteborg biföll överklagandet och beslutade att upphandlingen skulle göras om.
Ur domskälen:
”I aktuellt upphandlingsdokument, avsnitt 1.1.1, framgår att syftet med upphandlingen är att tillgodose kommunens behov av service och reparationer av storköksutrustning, så som ugnar, kokgrytor, diskmaskiner etc. För att säkerställa att anbudsgivaren har den kompetens- och resursbas som krävs för att utföra uppdraget har kommunen i avsnitt 3.2.4. begärt in bl.a. serviceintyg gällande sju olika fabrikat. Att ge in intygen är enligt dokumentet ett krav som måste uppfyllas, dvs. ett obligatoriskt krav.
Svensk Storköksservice AB gör bl.a. gällande att det aktuella kravet på att ge in serviceintyg strider mot kravet på proportionalitet.
En upphandlande myndighet har stor frihet att bestämma vilka krav den vill ställa i en upphandling. Kraven måste emellertid vara förenliga med de allmänna principerna för offentlig upphandling, bl.a. proportionalitetsprincipen.
Proportionalitetsprincipen innebär att den upphandlande myndigheten inte får ställa högre krav på leverantören eller leveransen än vad som behövs och vad som får anses ändamålsenligt för den aktuella upphandlingen. Kravet ska således ha ett naturligt samband med och stå i proportion till det behov som ska täckas (prop. 2006/07:128 s. 132).
Kravet på att ge in serviceintyg avseende de sju i upphandlingen namngivna fabrikaten framstår som ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet, då det uppenbarligen ligger i kommunens intresse att den leverantör som ska utföra serviceåtgärder på kommunens storköksutrustning har den kompetens som är nödvändig för att utföra uppdraget. Frågan är då om kravet är nödvändigt för att uppnå det avsedda syftet.
Serviceintyg är, såsom det beskrivits i målet, ett dokument som utfärdas av respektive tillverkare efter av leverantören genomförd utbildning. Svensk Storköksservice AB har anfört att det finns andra sätt än innehav av serviceintyg att visa att en leverantör har nödvändig dokumenterad kompetens, utbildning och erfarenhet för att utföra den tjänst som upphandlingen avser. Kammarrätten anser inte att det kommit fram något som talar mot detta. Kommunen har inte närmare beskrivit vad innebörden av ett serviceintyg är och varför ett krav på sådana intyg är nödvändigt för att visa att leverantören har den utbildning och erfarenhet som krävs för tjänsten. Syftet med kravet på serviceintyg, dvs. att kommunen ska vara försäkrad om att leverantören har tillräcklig kompetens för uppdraget, får därmed anses kunna uppnås genom andra mindre konkurrensbegränsande alternativ. Kravet på serviceintyg går därför utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet. Mot denna bakgrund anser kammarrätten att kravet strider mot proportionalitetsprincipen.
Kungsbacka kommun har genom uppställt krav handlat i strid med allmänna principer för offentlig upphandling. Genom att Svensk Storköksservice AB inte har kunnat lämna anbud som uppfyller kravet i upphandlingsdokumentet så har bolaget lidit skada. Eftersom felet är hänförligt till det konkurrensuppsökande skedet ska upphandlingen göras om”.